Happiness!

Är äntligen hemma. Jepp, har varit ute i stort sett hela dagen. Vaknade 4:30 och drog mig iväg till Köpenhamn och var där tills 14. Satt sedan på tåget tillbaka hem och skrev på skräckisen. Är uppe i 42 A4 sidor. Kapitlet jag har jobbat på i en vecka nu börjar närma sig sitt slut. Jag är sjukt glad över det. Det bästa kapitlet hittills!

Jag kom hem vid halv 5 och vilade lite, sen drog jag iväg till Robban och tränade med honom och Mackan nere i hans träningslokal. Jag körde konditionspass och magträning. Beachbody 2010 here I come, Linn poängterade att jag har sagt att jag vill ha magrutor i snart ett år, men nu gäller det! Jag känner det på mig! Nufan ska jag komma i en riktigt saftig beachbody!

Morgondagen bjuder på jobb från 8-11 i Nyvång sen blir det att rusa iväg till Knutpunkten och ta tåget till Lund, har affärsjuridik som börjar kl 13 där. Efteråt tänkte jag träffa upp Mariam och Nima, tanken var att jag å Mariam skulle plugga och kanske prova på ett saftigt kebabställe men får se om jag pallar, sen så ska det tydligen snöa 4 dm, klass 1 varning har utfärdats så med stor sannolikhet blir det tågförseningar eller ännu värre tåginställningar. Men det blir bara mysigt, jag å Nima i tågen med våra ipods/iphones! Sen vid 18 blir det träning till 20, sen hem och om försöka göra klart inlämningsuppgifter och annat skit som hänger efter. Just det fan, har klippning också innan träningen. Krullet ska inte bort, men det ska trimmas! :)

Annars har väl inte mycket mer hänt. Jag saknar fortfarande Aida oerhört mycket. När jag kom hem från skolan idag kallade jag på henne så fort jag steg in i huset. Jag visste att jag inte skulle få svar, men det kändes ändå bra att göra det. Jag kände hur jag hoppades med vartenda centimeter i min kropp att hon närsomhelst skulle dyka upp bakom hörnet för att busa med mig. Om än i bara någon sekund hoppades jag på det övernaturliga. Ett mirakel. Jag saknar henne ofattbart mycket. Snart är det en månad sedan hon försvann. Det känns viktigt för mig att tänka på henne. Det känns som att så länge jag tänker på henne och minns henne så har hennes liv haft innebörd. En mening. Jag är rädd att om jag inte tänker på henne kommer jag att glömma henne. Att hon då kommer att försvinna för gott, nästan som att hon aldrig har funnits. Jag känner redan hur jag börjar tappa bitar av mitt minne med henne, saker ssom verkade så vardagliga och vanliga för bara en månad sedan är nu omöjliga, jag är rädd för att glömma. Jag saknar henne så mycket. Så väldigt mycket. Jag gillar låten Happiness med the fray. En rad där, "She's home now" får mig att tänka på henne. Och "Happiness is alot like sorrow", jag fick så jävla mycket glädje av henne, men när hon försvann förvandlades det till sorg.

Ingen älskade henne som mig.